Text Erika H Magnusson | 25 september 2007

Den starka dokumentärfilmen Pappa kom hem har vuxit fram när Ingela Hjulfors Berg sökt svar på frågor om sin pappa som var krigsveteran. Filmen hade premiär på Umeå internationella filmfestival och efter söndagens visning var Ingela kvar för en samtalsstund med åskådarna.

Frågorna lämnade henne inte i fred

När Väinö Hjulfors gick bort 2003 väcktes frågorna. Var han ”bara knäpp” eller fanns det förklaringar? Så småningom bestämde Ingela Hjulfors Berg sig för att göra en film.

– Plötsligt en dag låg pappas krigsmedalj hemma på golvet, som från ingenstans. Det var nästan kusligt och efter det kändes det som att jag bara måste gå vidare med det här, berättar Ingela Hjulfors Berg när filmen visats.

Ingelas föräldrar skilde sig när var fem år gammal och pappa Väinö flyttade till eget boende.

– Innan sjukdomen minns jag pappa som väldigt sträng och dömande. Trevlig mot utomstående men oerhört krävande mot oss, säger hon i filmen.

Ingela fick aldrig något erkännande från Väinö. Hon ser in i kameran när hon berättar och håller kvar blicken. Ibland rullar tårarna.

Krigspsykoser är ett världsproblem

En av krigspsykosens kännetecken är oförmåga till nära relationer. Muhammed Taha som jobbar på Rättspsyk på Nus, har arbetat mycket med posttraumatiska stressymptom.

– Symptomen i journalen stämmer väl överrens med en krigspsykos. Redan i de första kontakterna med vården 1966 visste man att Väinö varit i kriget, ändå tog ingen reda på vad han upplevt. Idag hade man gjort mer, säger han i en filmscen.

Som sjuk var Väinö förvirrad och såg ryssar överallt och pratade om fronten.

– Obehandlade krigspsykoser är ett stort problem världen över idag. Ofta vill man skona andra och är tyst, men man måste bearbeta för att kunna gå vidare, säger Muhammed Taha i samtalet efter filmen där han medverkar.

Ingelas pappa Väinö Hjulfors, låg i 11:e kompaniet i det österbottniska regementet IR61 som var med om häftiga strider i Tienhaara utanför Viborg på Karelska näset, midsommaren 1944. På två år blev den 17-årige bondpojken Väinö och hans kompanikamrater garvade krigsveteraner.

– Jag vet att han var på permission och att det var svårt när han återvände till fronten. Han möttes av en lastbil med …döda kroppar, säger Ingelas farbror Anselm på filmen och rösten bryts.

Ingela intervjuar honom i en gudstjänstlokal, liksom Väinö är Anselm laestadian och han vill fortfarande inte prata om kriget.

Väinös kompanikamrat Kurt West berättar på filmen om hur Väinö sjöng med sin vackra tenorstämma vid en lägereld strax efter de hårda striderna på Karelska näset och berörde kamraterna djupt.

Först fick Ingela inte ihop det, att hennes pappa kunde beröra så, när hon upplevde honom som så känslokall.

Filmen kan användas som terapi

Att Ingela, som är umebo, själv berörts djupt av krigets följder flyttar problematiken för människor drabbade av krig, nära oss.

– Filmen kan helt klart ha terapeutisk verkan för alla med liknande berättelser, konstaterar psykolog Muhammed Taha.

– Genom arbetet med filmen har jag försonats med pappa, säger Ingela Hjulfors Berg efter filmen.

Förhoppningen att filmen kan vara till hjälp för andra finns också.

En bra och stor variation på inslag gör berättelsen om ett ämnet som bokstavligen tigits ihjäl, levande. Efter kriget la regeringen i Finland nämligen locket på och förbjöd helt enkelt människor att tala om krigserfarenheterna.

Filmen är producerad av Filmcentrum Norr i samarbete med Film i Västerbotten. Ingela Hjulfors Berg är frilandsjournalist och har bland annat arbetat på tidningen Spira.

Filmen har arbetats fram i tätt samarbete med Robert Lundmark som klippt, fotat och filmat . Nu närmast kommer filmen att anmälas till den internationella filmfestivalen i Tromsö och den ska också översättas till engelska.

FAKTA: Finska fortsättningskriget och Lapplandskriget 1941-1945.

En stor del av Finlands 4 miljoner invånare drabbades hårt av kriget;

60 000 stupade

450 000 karelare drevs på flykt

70 000 blev krigsbarn i Sverige och Danmark

35 000 blev krigsänkor

145 000 sårades

Foto: Ingela Hjulfors Berg